Dag 15

 

inktober_0009

 

 

08.11.2016 kl. 07:32

Dag 14

 

inktober_0008

 

 

07.11.2016 kl. 07:30

Dag 13

 

inktober_0007

 

 

06.11.2016 kl. 08:07

naondel

 

Naondel

 

Naondel (somges ut på Förlaget) är en prequel till Maria Turtschaninoffs prisbelönta Maresi (som jag skrivit kort om här). Den är längre, tyngre och mörkare och kunde kanske klassas som vuxenfantasy, trots att Maresi kallades ungdomslitteratur. 

De första sidorna i Naondel lovar mycket om vad som komma skall, och för en gångs skull i Turtschaninoffs berättelser blir jag inte besviken när jag nått bokens slut. Bokens styrkor är miljöerna, namnen, berättelsen och actionscenerna. Världen som Turtschaninoff skapat går att ta på, jag ser den framför mig när jag läser och kan känna dofter och smaker, röra vid sidenkläder och känna värmen från solen. Namnen och platserna är fantastiska och bidrar till att världen känns äkta. Berättelsen är medryckande och spännande (lite trög i början, men jag sträckläste!) och de olika berättarperspektiven ger variation.

Samtidigt är de olika berättarrösterna en av bokens svagheter, då de är väldigt många och skrivna på ett snarlikt sätt vilket gör dem svåra att skilja åt. Speciellt Clarás perspektiv känns opersonligt och jag får aldrig grepp om henne som person. Ionas del av berättelsen min favorit, texten och berättelsen flöt på ett underbart sätt (den var skriven i tredje person, kanske det påverkade upplevelsen?).

Mitt största problem med Naondel är språket. Någon recenscent kallade det för sagospråk och det känns lite stelt och gammaldags på sina ställen, men det jobbigaste för mig är överanvändningen av korta meningar. Det finns punkter överallt som känns onödiga och bryter mitt läsflow, vilket gör boken tungläst fastän den inte skulle behöva vara det. Till exempel så börjar en hel massa meningar med "och" eller "men" (dvs. de kunde ha kopplats ihop med den föregående meningen, utan punkt), och många meningar är helt ofullständiga. Det här är väl en smaksak och har inget med berättelsen att göra, men jag föredrar ett mer flytande språk när jag läser.

Berättelsen är som sagt himla spännande, men det jag saknar är ett motiv för skurken. Han är liksom bara elak och grym för att han kan, inget specifikt motiv kommer fram. Kanske storhetsvansinne och bekräftelsebehov, men det räcker inte riktigt.

Sen är boken väldigt våldsam och grym, det sker många våldtäkter och jag hade önskat att de problematiserades mera. De liksom bara händer, kvinnorna står ut med vad som helst, och trots att berättelsen är skriven i första person är det ingen som behandlar känslorna efteråt ordentligt. Våldtäkterna normaliseras och blir vardagsmat, men jag har svårt att tänka mig att de blir mindre traumatiska/hemska/obehagliga för de utsatta bara för att de händer ofta.

Boken får plus i kanten för en realistisk förlossning! Inget "vattnet gick och en timme senare föds babyn med två krystningar av en rosenskimrande mamma" - tack för det!

 

För första gången på länge väntar jag faktiskt med spänning på nästa bok, och det känns ganska fantastiskt. Jag vill läsa mer om den här världen!

 

01.11.2016 kl. 15:07

dag 12

 

inktober_0006

 

 

21.10.2016 kl. 08:13

dag 11

 

inktober_0005

 

 

20.10.2016 kl. 08:08

dag 9

 

inktober_0004

 

 

19.10.2016 kl. 07:54

dag 8 "cloud"

 

inktober_0003

 

 

18.10.2016 kl. 07:48

dag 7 "cold"

 

inktober_0002

 

 

17.10.2016 kl. 16:45

dag 6 "rain"

 

inktober_0001

 

15.10.2016 kl. 16:34

 

Caroline, 25.

Skriver gradu i cellbiologi och är hemma med en ettåring.

Drömmer om att bli endometriosforskare, eller illustratör.

 

caroline . haldin(at)gmail . com

 

PORTFOLIO

 

peony